Allt började med Copsac-studien – vi visste ingenting om stamceller 2010 när jag väntade vår son Bertil. Vi blev inbjudna att delta i studien för att se om fiskolja och D-vitamin under graviditeten hade en effekt på om barnen utvecklade astma och allergier.
Som en del av Copsac-studien insamlades blodstamceller vid födseln när vi fick Bertil och de finns nu sparade i biobanken hos Danmarks Tekniska Universitet.
När jag väntade Bertil visste jag inte mycket om stamceller och tyvärr läste jag inte på om det heller då. Kort efter att Bertil hade fötts blev jag gravid med Nola. Jag kollade genast om Copsac fortfarande omfattade försökspersoner, för om de gjorde det ville jag vara med igen så att vi också kunde samla in Nolas stamceller vid födseln, men det gjorde de inte. Både min man Mikael och jag tyckte att det var svårt och etiskt dilemma att inte samla in stamceller från Nola – vi visste inte att det fanns ett alternativ att göra det privat. Tanken att vi i framtiden skulle kunna behandla eller hjälpa ett barn och inte det andra var verkligen svårt för oss att hantera. Då visste vi inte att syskon med stor sannolikhet kan donera till varandra.
Jag är nu gravid med barn nummer tre och den här gången har både Mikael och jag fördjupat oss i förvaring av stamceller från navelsträngen, både från navelsträngsblodet och vävnaden.
För oss var det en självklarhet att spara stamcellerna privat med hjälp av Cellaviva. I vår familj finns det flera starka orsaker till det. Förutom, såklart, de anledningar som vi snabbt kunde läsa på deras hemsida.
När vi tog kontakt med Cellaviva och fick mer information insåg vi hur svårt det kan vara att hitta en lämplig stamcellsdonator.
Min mamma är adopterad från Korea, med stor sannolikhet en koreansk mamma och en afroamerikansk pappa.
Min pappa är av judisk härkomst från Österrike – för mig innebär det att om jag skulle behöva en stamcellstransplantation skulle det vara nästan omöjligt att hitta en passande donator. Nu kommer vi att ha vårt egen familjedepå och det ger mig en känsla av trygghet, eftersom chansen för en matchning mellan min son och mig är stor. Eftersom vi sparar navelsträngsceller och inte benmärgsceller, behöver det med stor sannolikhet inte vara en 100-procentig matchning vid behandling.
Mikael har kroniska sjukdomar
– både astma, allergier och en tarmsjukdom. Ju mer vi läser om all forskning på området, desto mer hoppas vi att Mikael kan få hjälp i framtiden.
Jag tycker faktiskt att alla familjer borde få information om att det är möjligt att spara stamceller. Det borde pratas om det på kontrollerna hos barnmorskan.
För oss var det en slump att vi fick höra talas om Cellaviva. Med tanke på att det bara finns en enda chans spara stamceller från navelsträngen, tycker jag att det är så viktigt att sprida information om detta. Jag pratar om stamceller från navelsträngen överallt där jag kan och jag upplever både stor okunskap och stor nyfikenhet från andra, det är som om de får en aha-upplevelse. En vanlig fras från dem som jag berättar om stamceller är: ”Jag önskar verkligen att jag hade vetat när jag var gravid, då hade jag definitivt valt det, men nu är det för sent”. Det är så sorgligt att höra.
När vi pratade med barnmorskan från Cellaviva fick vi veta att det inte var så omfattande, besvärligt eller dyrt som vi trodde.
Vi fick reda på att vi kunde delbetala kostnaden, vilket var skönt eftersom tre barn varav en nyfödd kan vara kostsamt. Vi lärde oss också att våra större barn med stor sannolikhet skulle kunna matchas med cellerna från lillebror och att det inte var något problem att samla stamceller vid hemförlossning, vattenförlossning eller någon annan förlossning. Vi valde att spara celler från både hans navelsträngsblod och från själva navelsträngen. Det finns så mycket forskning om användningen av stamceller för att behandla sjukdomar och vi är övertygade om att kroppens egen medicin är bättre än många kemiskt framställda läkemedel.
Vi har fått Cellavivaboxen, jag har fyllt i hälsodeklarationen som jag fick via e-post och jag vet när vi ska ringa Cellavivajouren så att barnmorskan kan komma och närvara vid förlossningen och säkra vårt familjesparande.
