Monster, mammor och deras barn
Fetal mikrochimairism
Hur ditt ofödde barn kan hjälpa dig när du blir gammal och gaggig.
Undertiteln anspelar inte bara på att dina barn, om allt går som förhoppningarna, kommer ta hand om dig när du blir gammal, virrig och svag. Ett barn i mammas mage skapar ett mycket djupare biologiskt band på ett sätt [som inte pappor kan.] som kan leda till oanade positiva konsekvenser.
Monstermamman
Lydia Fairchild (1) skilde sig från sina två barns pappa medan hon väntade sitt tredje. När hon senare stämde pappan på underhåll så var det rutin att lämna DNA för att försäkra att han var fadern, men medan resultaten bekräftad att han var pappan så visade det sig att Lydia inte var mamman. Hon blev anklagad och åtalad för bedrägeri och när det blev dags för hennes tredje förlossning såg domaren till att hon blev övervakad och att blod drogs direkt från barnet för att jämföra med hennes. Resultatet var att hon inte ens verkade vara mamma till barnet hon just förlöst!
Det visade sig att Lydia var en så kallad chimaira, med arvsanlag från “sig själv” och hennes “tvilling” från livmodern, även om de bägge är hon. Troligen förhöll det sig så att under befruktningen blev två ägg befruktade av två olika spermier men slöt sig snart tillsammans till en individuell så kallad “trophoblast”; cellklumpen som senare blev till Lydia.
Namnet chimaira är inte så smickrande då det härrör från ett av den grekiska mytologins alla monster; med ett lejon som framdel, en orm som svans och en gets huvud på ryggen. Det var ett av de fasansfulla vidunder som framföddes av Tyfon och hans syster-hustru Echidna. Den absurda blandingen av olika djur har inom biologin lånat sitt namn till situationer då en individuell organism innehåller celler med olika DNA som härstammar från olika individer.
Fetal mikrochimairism; de flesta mammor bär på celler från sina barn
Men det finns en räddning hos den förolämpande titeln på tillståndet, eller iallafall en tröst hos den stora massan; Lydia är inte ensam. Det visar sig att runt 50-75% av alla kvinnor som fött barn visar klara tecken på chimeirism (2), men att cellerna i kroppen som innehåller ”främmande” DNA då kommer från deras barn. Under graviditeten går en del av immuncellerna från mamman över till fostret, vilket främjar immunförsvaret hos barnet. Men barnets immunceller går också över till mammans, vilket gör att mamman uttrycker vad vi kallar för fetal mikrochimairism.
Detta tillstånd kan ha stora effekter på mamman. Immunförsvaret är påverkat under graviditeten, inte minst för att inte fostret ska stötas bort likt ett transplanterat organ. Det är inte ovanligt att gravida kvinnor med autoimmuna sjukdomar, som till exempel ledgånsreumatism, blir avsevärt bättre under graviditeten. Detta kan förklara med att deras fosters celler går över till mamman och balanserar hennes immunförsvar och mildrar sjukdomen. Dessutom kan fetal mikrochimarism hjälpa till vid immunsystemets vanliga rutinarbeten, såsom vid sårläkning (3) Som exempel kan man hitta barnens celler i ärren efter kejsarsnitt där de verkar ha blivit till keratinocyter; hudceller som tillverkar keratin och hjälper till vid läkningsprocessen.
Fantastiskt nog kan barnens celler överleva i flera decennier. I en studie i Kanada från 2012 fann forskarna att mammor med fetal mikrochimairism hade en signifikat lägre risk att får Alzheimer’s (4), vilket föreslår att deras barns celler kan vara totalt livsförändrande; en morsdag-present utan like!
Referenser: